Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
valid, som familjen tagit till sig för att hon
skall tillfriskna i en normal omgivning. Huset
domineras av mannen (Ralph Bellamy), en
friskus som försörjer sig som tecknare av
Varga-flickor och som är lika lyckligt
omedveten om sin konstnärliga begränsning som
filmens skapare. Han är en he-man av ovanligt
trevlig typ, och när förhållandet till hustrun
(Ruth Warrick) skall illustreras kan filmen
plötsligt överraska med en bildföljd av så intim
sensualism som den improviserade dansen i
sängkammaren. Främlingen (Änne Baxter)
verkar utåt som en patetisk rörande söt liten
fågelunge med fobier och skräckdrömmar, men som
ofta är fallet med psykopater kan hon utveckla
stor förslagenhet vid fullföljandet av sina fixa
idéer. Hon föresätter sig att bemäktiga sig
denne man och detta hem och startar en
viskningskampanj i skydd av sin hjälplösa
oansvarighet. Resultatet blir katastrofalt,
äktenskapet håller på att gå sönder av svartsjuka,
mannen börjar dricka obehärskat och barnet
artar sig till en kopia av hysterikan. Den
slutliga explosionen, som naturligtvis
ackompanjeras av ett fruktansvärt åskväder, blir ett
stycke naken själsdramatik av ovanlig kraft.
Man må ifrågasätta åtskilligt i psykologien
och störas av smaklösheter och överdrifter, men
det vore blint att förneka att "Gäst i huset" är
en människoskildring av klass där det
schematiska i förloppet bryts och levandegörs av
riktiga iakttagelser och opåräknade, fint insatta
episoder. Även fotografiskt står den högt över
genomsnittet. Georg Svensson
Misstänkt (The Suspect). Robert Siodmak.
Universal.
Man återfinner i Siodmaks tredje film för
Universal mycket av föregångarnas förtjänster
och föga eller intet av deras fel. Ty denna
historia om en äldre toffelhjälte som avlivar
sin odrägliga hustru berättas med en
självklarhet som är sympatisk. Man är gärna med på
att denna hygieniska åtgärd är berättigad och
blir på slutet irriterad av upphovsmännens lilla
obenägenhet att dra ut konsekvenserna av sin
uppfattning. Det förelåg sannerligen ingen yttre
eller inre nödvändighet att leverera den
hygglige herrn till polisen. Enligt alla moraliska
begrepp hade han väl för resten redan sonat
sin skuld vid genomlidandet av den ohyggliga
familjebegravningen, mästerligt skildrad i sin
perversa mixtur av skräcktanter, köttpastejer
och konfekt och som väl var och en som haft
lyckan växa upp i en borgerlig miljö kände
igen. Och med psykologisk balans och god takt
ges skildringen av den medelålders mannens
dragning till en ung och ensamstående flicka —
den har samma fina och dämpade ton som
filmen, vilken hela tiden föredrar att antyda och
suggerera. Paret spelas mjukt och skickligt av
Laughton och Ella Raines och bidrar till ens
uppfattning av "Misstänkt" som en sensibel
film vars stilla melankoli gör intryck. Pavane
Stormnätter (Remorques). Jean Grémillon.
MAIC.
"Stormnätter" torde vara den sista produkten
från den franska filmens storhetstid på
trettiotalet man fått glädjen att se — den var ännu
under arbete i ateljéerna när kriget kom och
är alltså sex år försenad på
stockholmsbiograferna. Redan det förhållandet gör den
sevärd; men den har därtill förtjänster som höjer
den en bra bit över det mesta på repertoaren.
Den hör avgjort inte till de stora
mästerverken i den franska filmen, snarare till den
grupp skickligt gjorda, kommersiella filmer,
där man på allvar började exploatera Jean
Gabins tjusartyp. Men det kommersiella draget
i filmen skymmer aldrig för ett ögonblick bort
det sant franska stämningsmåleriet, det
intensiva spelet, den fullödigt artistiska
utformningen. Regien har omhänderhafts av Jean
Grémillon, och det kan vara värt att minnas,
att det var hans förnämliga "Fyrvaktarna",
som för ett femtontal år sedan angav tonen på
den nyöppnade "exklusivbion" Sture.
"Stormnätter" saknar fasthet och stringens,
banaliteten är påtaglig — men den överflödar
av allt det som gjorde fransk film så gränslöst
njutbar: där finns mäktigt suggestiva bildsvep
från regniga kajer, där finns den mättade
miljön i ett franskt medelklasshem, som
omslutit ett tioårigt, söndervittrande äktenskap.
Och där finns framför allt de erotiskt laddade
scenerna i den tomma vita villan vid havet —
de är ovedersägligen en av höstens
filmupplevelser. Man märker hur mycket man saknat
fransk erotik på vita duken dessa sex år, och
man kan inte undgå att göra för Hollywood
ofördelaktiga jämförelser, bland annat med
"Att ha och inte ha". Jan Olof Olssön
693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>