Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
gick därifrån angenämt överraskad av att
Dramaten ännu någon gång kan prestera en
föreställning i nivå med sina gamla
kulturtraditioner. Holger Ahlenius
Snäckan (Konkylien) av Helge Krog.
Göteborgs Stadsteaters Studio.
"En toi gémit toujours la grande voix des
mers"___För teatern gäller inte satsen, att
det är svenskarna som äro Nordens fransmän.
Medan Sverige med Strindberg och allt vetter
mot Tyskland och Amerika både i sitt
mottagande och sitt givande, så är det paradoxalt
nog till de norske fjeldes skygd man får gå för
att inom den sparsamma samtidsdramatiken
finna en avglans av klarheten, känsligheten,
förfiningen och den intima dialogtonen från
Mussets och Porto Riches land. Helge Krogs
pjäser, och denna ej minst, höra till dem som
renast bevarat stilen. "Tramp på mattor fem
akter igenom under ord, ord, ord", löd Pär
Lagerkvists bitande känneteckning. Men även
han strök hatten för det norska skådespelets
(och då närmast Ibsendramernas) fulländning
inom sin begränsade form. "Snäckan" tillhör
en art av skådespel, där det aldrig slår upp
en bränning, men där lidelsernas hav ändå
ständigt är förnimbart som sorlet från en
strand i bakgrunden. Man frestas att på själva
pjäsen tillämpa den symbol, som författaren
givit för dess huvudperson. Ett sirligt ting,
en smula kallt, men beundransvärt konstfullt
arbetat och tonande av mystiskt sus.
Utan tvivel är det en pjäs med norska så
visst som franska anor. Heibergarvet röjs i de
så att säga inåtvända uddarna, i den
stillsamma kvickheten i många kännetecknande
repliker. Ibsenarvet röjer sig bl. a. i vad man
kunde kalla monosymbolismen: greppet från
"Vildanden" och "Rosmersholm", att ställa
en ensam symbol (i detta fall snäckan) som
dekoration och sammanfattning i ett hörn
av den för övrigt realistiska pjäsen, liksom
blomstergrenen i sin kruka ensam får smycka
ett naket japanskt rum. Likaså i styckets
egenskap att samtidigt vara svalt konstverk och ett
ganska brännbart, i alla bemärkelser
diskutabelt diskussionsinlägg. Helge Krogs egen
markanta profil kommer till i den pojkaktiga
förälskelse, varmed han gått till skildringen av
sin kvinnliga huvudperson, och i clartéidea-
lismen i pjäsens tes, att kvinnans erotiska
känslor äro och böra vara suveräna och att
livet bara kan vara att ständigt gå vidare.
Stycken av denna art övas inte ofta på
Göteborgs Stadsteater. Trots detta, och kanske även
därför, blev framförandet emellertid en positiv
överraskning. Wanda Rothgardt befinner sig
tydligen i sitt livs form för närvarande, för att
tala idrottsspråk. Behaglig till sitt väsen och
söt på scenen har hon ju alltid varit, men
sällan har hon agerat så fasetterat och turnerat
så väl som senast i "Piraten" och nu även
i detta stycke. Sedan är det en annan sak, att
hon nog ändå hade en bit kvar till botten.
Rollen är egentligen utomordentligt krävande.
Där behövs både intensiv sinnlighet och
intel-lektualism. Det måste fram något av
oemotståndlig ödesbestämdhet över denna flickas
böjelser om hon ej skall verka mer än lovligt
självisk och nyckfull och hela pjäsen som en
kärleksblind hyllning till en skäligen enkel
vandringspokal.
Bland hennes män märktes Töre Lindwall,
som gjorde en utmärkt gestaltning av målaren.
Säkert en av skådespelarens yppersta
prestationer. Stycket var ej slut med ridåfallet. Man
hörde debattens vågor gå höga i korridorer
och på gatan, och länge efteråt, varhelst två
eller tre åskådare församlats. Det är bra betyg.
Ebbe Lindé
Kameliadamen av Alexandre Dumas d. y. Nya
Teatern.
Den som i likhet med undertecknad inte hade
haft tillfälle att övervara Nya Teaterns premiär
på "Kameliadamen" men läst några av
recensionerna gick till teatern utan större
förväntningar. Pjäsen hör ju inte heller direkt till dem
som det är något skriande behov efter att få
uppförda. Det är möjligt att
premiärföreställningen hade brister som senare bortarbetats
eller att den hämmades av en fientlig
publikreaktion, men den föreställning jag bevittnade
tycktes mig vara en av de bäst genomarbetade
jag på länge sett på Nya Teatern.
Om stycket kan man fatta sig kort, det är
naturligtvis en melodram som på sin höjd kan
accepteras som en tidsbild. Det återger med
förslagen blick för vad som samtidigt skall
kunna plåga och tjusa auditoriet ett
synnerligen elakartat fall av olycklig kärlek med väx-
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>