Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. Januari 1936 - Recensioner - Vilhelm Moberg: Bööks soldatroman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BÖÖKS SOLDATROMAN
FREDRIK BÖÖK: Viktor Lejon. En roman från Hallandsåsen. Norstedts. 12:—.
Recension av VILHELM MOBERG
Karl XI :s indelningsverk var avsett att
skapa samhörighet mellan soldaten och den
jord, som han skulle värna. Soldaten fästes
vid hembygdens jord genom sitt torp, och
sedan han fått fast bostad kunde han i
motsats till legosoldaten känna sig som en verklig
innebyggare i riket. Han räknades för mer
än torpare och drängar och kunde stundom
få en bonddotter till hustru. Det var också
utvalda karlar, som antogs till soldater, och
urvalet skedde inte bara med hänsyn till de
rent fysiska krafterna. Soldaten var oftast den
ende i byn, som sett mer av världen än
hemsocknen, och vidare ägde han litet större
kunskaper än sina rotehållare, i det han fått lära
sig läsa och skriva ordentligt. Känt är också
att han som byskolmästare skrivit sitt
särskilda lilla kapitel i vår folkundervisnings
historia.
På grund av den förgrundsställning
stamsoldaten intog i bygden är det således ägnat
att förvåna, att han så sällan förekommer i
litteraturen under de tvåhundrafemtio år, som
hans historia varade. Det är härvid icke endast
skönlitteraturen som åsyftas; det har
överhuvud skrivits ytterst litet om den indelte
svenske soldaten. Från adertonhundratalet
föreligger visserligen en del berättelser, där
han ständigt framställes som själva urtypen
för en snäll och trogen och litet enfaldig
människa; han var sedd genom lantjunkares
eller herrgårdsfröknars ögon. Men dessa väl-
menande teckningar höll sig långt borta från
verkligheten. Rollen som hjälte i
söndagsskoleberättelser passade stamsoldaten mycket
dåligt. Knektarna ägde ingen större likhet
med Guds änglar; de var svaga för kvinnor
och brännvin, kring dem osade det starkt av
bajerskt öl och snus och svordomar. Men den
rent mänskliga kärnan i dem var sund och
oanfrätt, de hade sina orubbliga begrepp om
rätt och ridderlighet, och de var att lita på.
De var män. Man skulle ha önskat, att det
hade funnits mer att läsa om dem i skrifterna,
i hävd och dikt.
Följaktligen går man nu med spänt intresse
till läsningen av Fredrik Bööks nya roman,
"Viktor Lejon", i vilken huvudpersonen är cn
indelt knekt. Det är en fyllig roman på över
fyrahundra sidor, försedd med alldeles
förträffliga illustrationer av Gunnar Lindwall.
Vi ser första gången den blivande soldaten
Lejon som en fem års parvel någon gång på
1820-talet; han är son till soldaten Johan
Viktor vid Norra skåningarna. I soldatstugan
på Hallandsåsen, som till hälften är en
jordkoja, ligger han på en usel halmbädd, och till
mat får han hårda brödkanter, som hans mor
blöter i en mjölkskvätt. Som åttaåring skickas
han ut som vaktpojke för att förtjäna sig
födan, men på gårdarna förekommer stryk
lika ofta som måltider. När han får en syssla
på bränneriet i V. Karup, råkar han ut för
en sadistisk brännmästare; när han kommer
4. — B. L. M. 1936.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>