Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Juni 1932 - Rütger Essén: Om det ryska folkets karaktär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi tackar honom för hans pregnanta och
klara karakteristik. Visserligen föreföll det
mig, och kanske även någon annan, som om
han ibland endast med möda värjde sig mot
en farlig lockelse att känna sympati med de
djurens grace närstående ryssarna. Men jag
vill ej söka tränga mig in i hans inre.
Vår andre inledare, baron von Recke, har
emellertid icke tvekat att öppna sin ande för
Rysslands farliga makter. Han erkänner utan
tvekan sin kärlek till Ryssland och ryssarna,
vilka han ju också verkligen bör känna väl
till. Vi väntar oss alltså åtskilligt av honom,
och det är mig därför ett särskilt nöje att
nu överlämna ordet till baron von Recke.
— — —
Friherre Karl von Recke besteg talarstolen
kl. 21.34 och höll följande anförande:
— Mina damer och herrar!
Som herr ordföranden nyss yttrade älskar
jag Ryssland och ryssarna. Jag blyges icke
heller i minsta mån för den sakens skull. Jag
uppfostrades till att betrakta Ryssland som
mitt fädernesland. Jag har kämpat som soldat
för det, lyckligtvis dock icke direkt mot mitt
andra fädernesland, Tyskland, utan mot
turkarna i Kaukasien. Visserligen har jag
och de med mig samhöriga slutligen drivits
ut ur landet, och sedan blev vi också utkörda
ur vårt fädernesland i trängsta mening,
Baltikum. Men jag känner i alla fall en
frändskap med Ryssland och en förståelse
för det ryska folket, som jag tror att min
ärade mottalare, herr Spangenberg, saknar.
Därför ser han i all sin skarpsinnighet och
med all sin kunskap ganska skevt på det
ryska väsendet. Man kan ej fatta en
folkkaraktär när man betraktar den ungefär som
en entomolog iakttager myrornas liv, om
man än gör aldrig så samvetsgranna och
ingående studier. Man måste åtminstone i
någon mån leva med.
Men jag skall ej göra min framställning
alltför personlig. Jag står ej här som ett
trosvittne. Jag skall endast försöka tala om
hur den ryska karaktären verkligen är
beskaffad.
Jag skulle framför allt vilja säga att ryssen
är människa, långt mer än de flesta av dem
som med stolthet kalla sig européer. Han är
absolut fördomsfri när det gäller att
värdesätta personer, men detta beror icke på
någon hög grad av intellektuell skepsis utan
snarare på raka motsatsen: han ser ej till
former och utanverk utan följer hjärtats
instinkt och har därför en levande känsla för
allt äkta. Han bedömer sålunda människor
med hjärtat och icke med huvudet. Han är
fylld av äkta mänsklig medkänsla. Friheten
finnes icke i Ryssland, jämlikheten finnes
ingenstans — gudskelov — men det sanna
broderskapet lever i Ryssland. Ryssen är en
god människa. Och godheten skall man icke
förakta; den är något helt annat än slapphet,
vekhet och svaghet, som man i allmänhet
tror här i landet. Den är tvärtom styrka,
fullhet och överflöd.
Ryssarna är det enda folk, där alla
verkligen lever med varandra, känner för och med
varandra och därför också förstår och hjälper
varandra. Och härmed följer att intet folk
lider och lidit som ryssarna. Lidandet och
vad jag skulle vilja kalla lidandeskapaciteten
— något helt annat än sentimentaliteten —
ingår som ett grunddrag i det ryska väsendet.
Se på Rysslands historia, dess politiska
historia, dess andliga historia! När har ett
folk lidit som det ryska? Det är i sanning
mnogostradáltjeskij — mycket och djupt
lidande. Därför finns där också i Ryssland
så mycken orättvisa och grymhet. Men
kärleken, kärleken i dess ursprungliga kristna
betydelse, överflödar allt.
Ofta har hela Ryssland tett sig för mig
under bilden av en mördad, ung bondkvinna,
vars lik jag en solig sommarmorgon såg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>